Jag har idag kommit på att jag har en jävla självbehärskning när det gäller att inte göra bort sig offentligt.
Vi var på ikea och lägligt nog börjar jag mår illa, nu snackar vi inte lite illa utan någon form av magsjukaillamående deluxe.

Är det så illa man kommer må under en graviditet ¨så får antingen mannen bli det eller så adopeterar vi. För vilket helvete.

Det är vad min dag gått ut på, att inte kräkas offentligt.

Jag har mått dåligt i mitt liv. Fruktansvärt dåligt. Fram tills nu.. Jag är döende känslomässigt och bara tanke på att behöva gå upp på morgonen är så in i helvetes jobbigt.

Jag mår så dåligt när jag går upp att jag kräkts nu tre morgnar i rad. (och nej där är ingen bebis bara ångest)

Med tanke på allt som har hänt så bjöd min mans f.d fru min nuvarande svärmor p krogen...ni hänger med va?

Helt hysteriskt roligt tyckte jag det var när hon kom rätt på gasen med sina kärleksförklaringar.

För övrigt så kämpar vi på att få hem våran älskade prinssesa. Träffade advokaten idag som delade min exakta mening om det hela "en kafka-liknande situation"  Hur jävla ljuvligt som helst.

Annars försöker jag hålla oss alla vid liv och väntar fortfarande på min mens. Ju längre tiden går desto mer skengravid känner jag mig. Eller som en ballong som kommer spricka när som.

Ett förhållande är inte lätt alltid. Man är osäker i början och man tror att bara för att man älskar någon så högt som man gör så kommer allting att gå åt helvetet.

vilket det alltid gjort för mig. Därför får min man ta mina tjaffs då och då. Som ikväll,när jag druckit två! glas rödvin.

Lika mycket som han skulle kunna gå tillbaka till sin senaste kärlek kan jag också göra det, inte hans då men min.

Riskerna är stora på båda hållen egentligen men det är alltid den ena som är mer svartsjuk än den andra.

Allt känns lite lättare när man druckit...sorgligt men sant.

tog precis en citodon då jag har så jävla ont i den högra äggstocken. Alltså nu snackar vi liksom fem år av inga ägglosningar eller hormoner och så tar man ut p-staven och alla hormoner kommer över en.

Men den största tragedin är att dom tog min sambos dotter i fredags! Alltså socialen går fräckt in på dagis och bara tar henne!!! Hon har det så jävla bra hos oss med rutiner,kärlek och pedagogik.

Tydligen får man inte åka över bron med en 4-åring för att gå på tivoli om det är en utredning på gång.

Känner att citodonen kickade väl mycket in och jag är lite öh påverkad.

Var inte alls meningen.

Sen så är det inte populärt att få fyllesamtal när man har sambo. Eller att personer ringer och säger "blablabla saknar dig,älskar dig," mycket resepktlöst.

Jag mår skit.  Jag vill ha hem min prinsessa.

Den lilla horan som tog henne i fredags ska vara glad att det inte var jag som var med. För jag hade isf suttit häktad för kiddnappning och mord på en socialsekreterare. Jag svär på gud att jag hade bankat ner henne och tagit R och sprungit för mitt liv.

Måste samla mig, bli stark och börja kriga med detta. Samtidigt vill jag bara lägga mig ner och skrika och gråta. Men det hjälps inte.

Det är kaos i mitt huvud. Jag känner mig arg,frustrerad och förtvivlad.
Samtidigt är det fredag och alla dagar ser likadan ut nuförtiden.

Vi sitter framför varsin dator på kvällarna för att sen somna i soffan eller på varsitt håll, gå upp tidigt och sen vadå?

på ett sätt är det skönt men på ett annat saknar jag mitt gamla liv. Ut och festa, ut och göra ingenting, lata dagar i sängen med film på film och tonvis med glass.

nu så planeras det flytt, barn och giftermål.

Mina fina peakjackor kommer snart bytas ut mot tåliga fleece jackor som man kan ha i sandlådan och jag kommer spara pengar på att låta bli att köpa högklackade skor, för den här dancing-queenen är död.

XoXo